Stenmurkla

Så känner du igen stenmurkla

Stenmurkla kallas också falsk murkla. Det är en av de vanligaste svamparna som kallas murklor.

Hatten ser ungefär ut som en brunaktig hjärna. Den är cirka 10 cm hög och 15 cm bred. Färgen varierar från mörk- till ljusbrun. Kanten på hatten är invikt och fastväxt vid foten.

Foten är cirka 6 cm hög. Den är ljusare än hatten. Wikipedia beskriver den som brun till violett. Svampguiden beskriver den som smutsvit, ibland med en svag dragning åt violett. Skär du itu svampen är den gräddgul och ihålig inuti. Köttet är tunt och skört. Doften beskrivs som starkt nötaktig.

Giftet och symtomen

Giftinformationscentralen klassar stenmurkla som giftig. Den innehåller gyromitrin, ett gift som kan orsaka förgiftning. Rå svamp är farligast, men förvällning tar inte bort allt gift.

Symtomen kommer oftast efter 5-8 timmar. Man kan bli illamående och få magont, kräkningar och diarré. Även symtom från nervsystemet kan förekomma, som yrsel, matthet och dubbelseende. I allvarliga fall kan röda blodkroppar brytas ner (hemolys) och lever och njurar skadas. Enligt Giftinformationscentralen är förloppet oftast godartat, men det kan kräva observation och behandling på sjukhus.

Därför avråds man från att äta stenmurkla

Stenmurklan har tidigare ansetts vara en delikatess. Man förvällde den flera gånger och hällde bort vattnet. Senare forskning har visat att en del av giftet blir kvar. Enligt svenska Livsmedelsverket minskar två förvällningar gifthalten till 6-15 procent av den ursprungliga.

Svenska Livsmedelsverket avråder därför från att äta stenmurkla. Rådet gäller även torkad och förvälld svamp. Skälet är att den kan ge både akut förgiftning och långsiktiga hälsoeffekter, som cancer och infertilitet. Enligt Wikipedia har risk för cancer och skador på fortplantningsorganen setts i djurförsök.

Hur giftig en stenmurkla är varierar. Gifthalten skiljer sig mellan växtplatser och mellan olika svampar. Människor är också olika känsliga.

Även hanteringen kan vara farlig. Giftet är flyktigt. Ångan när man kokar murklor kan därför vara ett problem. Att vistas i ett dåligt ventilerat rum med stenmurklor kan räcka för att bli förgiftad.

Förväxling med toppmurkla

Stenmurkla liknar äkta murklor som toppmurkla. Giftet i stenmurkla har inte hittats i toppmurklor. Förväxlingen kan därför leda till förgiftning. Stenmurklans hatt ser ut som en hjärna och kanten sitter fast vid foten. Toppmurklans hatt kan vara avlång med topp eller nästan rund.

Enligt Svampguiden finns det flera liknande arter i samma släkte. Blek stenmurkla har blekare hatt, och hattkanten sitter inte fast i foten. Biskopsmössa har en hatt som inte är vindlad som en hjärna.

Var och när växer den?

Stenmurkla är en vårsvamp. Den finns i hela Sverige men är vanligast norrut. Den växer i barrskog, gärna på hyggen, stigar och skogsvägar med mager och sandig mark. Den växer ofta ensam eller i små grupper, till exempel vid rotvältor och i gamla traktorspår. Svampen dyker upp strax efter att snön har smält. Säsongen är april till juni, och de flesta fynden i Sverige görs i april och maj. I norr kommer den senare än i söder. Vissa år, så kallade murkelår, finns det gott om stenmurklor.