Svavelticka

Så känner du igen svavelticka

Svaveltickan är svår att missa. Den växer på trädstammar och stubbar, i flera våningar som taktegel. Hattarna är 10-30 cm breda, solfjäderformade och orangegula med en svavelgul kant. Undersidan har svavelgula rör och porer. Hela fruktkroppen kan väga upp till 10 kilo.

Som ung är svampen klart gul och orange och köttet är mjukt och elastiskt. Med åldern bleknar den till blekgul och till sist vit, och köttet blir torrt som krita. Unga exemplar har en syrlig doft. Äldre luktar ofta illa.

Ätlig, men med förbehåll

I många länder är svaveltickan en uppskattad matsvamp. Engelsmännen kallar den “chicken of the woods”, skogskyckling, eftersom köttet påminner om kyckling. I Sverige har den ingen tradition som matsvamp, och svenska svampböcker är försiktiga.

Det här säger källorna:

• Ät bara unga exemplar som är klart gula och orange och har elastiskt kött.
• Svampen måste tillagas. Enligt Wikipedia har nyare forskning visat att den är svagt giftig som rå. Förvällning rekommenderas ofta.
• En del människor tål den inte och kan få tillfälliga magbesvär.
• Förgiftningsfall har satts i samband med vilket träd svampen vuxit på. Svampguiden varnar för svaveltickor som vuxit på idegran och eukalyptus. Ibland rekommenderas att bara äta svavelticka från ek och bok.

Var och när växer den?

Svavelticka växer på levande och döda stammar av lövträd. I södra Sverige är den ganska vanlig på ek. Den kan också växa på körsbär, oxel, sälg, ask och al. Fruktkropparna kan dyka upp redan i maj och finns kvar till senhösten. De flesta fynden i Sverige görs i september.

Svaveltickan bryter ner veden och ger brunröta. Kvar blir kubformade bitar av trä.