Turskidåkning (skidtouring): grunderna för att komma igång

Skidåkning bortom liftköerna

Turskidåkning (skidtouring) innebär att du tar dig upp för fjället för egen kraft, ofta med stighudar under skidorna, för att sedan åka ner i opreparerad terräng. Det ger tillgång till backar utan liftar och köer, men kräver annan utrustning och kunskap än pistad alpin åkning.

Utrustning som skiljer sig från alpint

Turskidbindningar går att låsa upp i hälen för stigning och låsa fast för nedfärd, till skillnad från vanliga alpina bindningar som alltid är fastlåsta. Stighudar (klisterremsor med räfflad päls) fästs under skidan och ger grepp uppåt utan att hindra glidet nedåt särskilt mycket. Pjäxor för turskidåkning är ofta lättare och mer rörliga i vristen än rena alpinpjäxor, för att göra stigningen mindre ansträngande.

Lavinsäkerhet: inte valfritt

Utanför preparerade och kontrollerade skidområden gäller andra regler för snösäkerhet. Lavinsäkerhetsutrustning, sändare/mottagare (lavinpejl eller LVS), sond och spade, är grundläggande, och kräver utbildning i hur den faktiskt används innan den behövs på riktigt. En lavinprognos för området du planerar att åka i bör kontrolleras varje gång, eftersom risken kan ändras dramatiskt från dag till dag.

Kondition och tempo

Turskidåkning är fysiskt krävande på ett annat sätt än liftburen alpin åkning, hela uppstigningen sker för egen kraft. Räkna med betydligt längre tid per nedfart än i en skidanläggning, och anpassa turens längd efter gruppens svagaste deltagare.

Bra att veta

Många av de etablerade skidorterna har områden i anslutning till anläggningen som passar för kortare turskidturer, ett bra sätt att prova på innan du ger dig ut i mer avlägsen fjällterräng.

Sammanfattning

Turskidåkning ger frihet från liftköer men kräver egen kraft, rätt utrustning och framför allt lavinkunskap, underskatta aldrig det sista, oavsett hur van alpinåkare du är.